Kapitel 4
Han hatade skolan.
Ursprungligen gick han inte in i skolan frivilligt, och eftersom skolan hölls på lördagar och söndagar gick nästan hälften av hans dyrbara lediga dagar till spillo.
Men han tyckte mycket om omgivningen utanför skolan.
Området runt barnskolan var som en tom tom mark där barn lekte, och det fanns många godisbutiker i närheten, och Rjosaku köpte och åt ofta godis där.
Med en lön på 1000 yen i månaden kunde han inte äta så många godis varje vecka, men bara att titta på alla sorters godis och vattenpistoler och andra leksaker som fanns i en billig godisbutik var tillräckligt för att närma hans själ.
På baksidan av skolans trängsel finns ett samhällscentrum, och på de långa bänkar som är uppställda där sitter barn som har avslutat sin "kvot" av tallrikar och äter sötsaker medan de njuter av de TV-program som de tittade på i går kväll och av sina favoriter och idolsångare.
Rjosaku, som bara fick titta på NHKs utbildningsprogram hemma, fick värdefull information om idoler, hitlåtar, trendiga varor och subkulturer här.
Naturligtvis hade han inga vänner, inte ens elever i årskurs och årskurs, och även om han ville delta i samtalet, kunde han inte.
Så han tyckte om att samla in information genom att hänga runt gruppen och lyssna implicit.
Rjosaku gick försiktigt in i de små spelhallarna tvärs över gatan från godisbutikerna.
På den tiden ansågs de som kom in och ut ur spelhallarna vara så kallade "brottslingar", och barn var strängt förbjudna att komma in och ut ur skolorna.
I själva verket var det en samlingsplats för dåligt uppförda elever och misstänksamma vuxna, och insidan var fylld med cigarettrök. Inte bra för utbildning.
Rjosaku gick in i affären av nyfikenhet, men när han kom in i affären, hatade han sig själv.
Han kände också avsky för de "raser" som fanns där, och han kunde inte stå ut med den märkliga atmosfären och kvävheten i den trånga affären.
Han kunde fysiskt förstå att det här inte var den plats han skulle vara på, som skolan sa.
Han kom aldrig in här igen.
